Det har nu hänt - Irene har blivit ungdom och därför börjat utforska datinglivet. Hon hittade snabbt en karl, Eldin,  och smetade på med charmen. Snabbt blev de goda vänner, men Irene ville ju mer än så. Det fanns bara ett problem, eller kanske två...

 

När Irene började göra antydningar på att hon ville vara mer än bara vänner så blev hon plötsligt stoppad med orden:

- Det hade nog inte Patrik tyckt om.... min pojkvän!

Irene bara glodde först. Inte nog med att hennes första kärlek var upptagen, han var homosexuell också. Hon ville bara sjunka genom marken, för hon skämdes så.

- Förlåt, viskade Eldin och strök henne över kinden. - Hade jag inte haft Patrik så hade jag satsat allt. Jag tycker ju om dig.

- Men, men? stammade Irene.

- Ja, jag är alltså bisexuell. Helt öppen för förslag kan man säga.

Han skrattade lite åt sig själv, men hos Irene tändes en liten gnista av hopp. Än var inte loppet kört, nu skulle hon bara bevisa sig bättre än den där Patrik.

 

Dagarna gick och Irene gjorde verkligen allt för att få Eldin att inse att hon var den rätta för honom. Hon sprang ärenden åt honom, lagade fina måltider, bjöd ut honom på diverse ställen och hon såg dessutom till att försöka få närkontakt så ofta som möjligt. Om så bara en liten klapp på axeln eller en busig knuff.

En dag var de i parken och hade picnic på en filt. Det plingade till i Eldins telefon och han läste sitt meddelande. Med en suck lät han mobilen falla till marken, kanske med en aning kraft så att han nästan hade kastat den.

- Vad står på? frågade Irene.

- Patrik, svarade han bara snabbt.

- Vad är det med honom?

- Tja... vi har väl det inte så bra kan man säga.

Eldin undvek hennes blick genom att rota runt i picnickorgen.

- Men du... det har väl varit lite knas ett tag nu? sa Irene och försökte hålla undan hoppet ifrån rösten.

Eldin bara harklade sig och nickade, fortfarande rotandes i korgen.

- Du förtjänar någon som uppskattar dig för den du är, började Irene predika. - Någon som accepterar både dina bra sidor, men även de dåliga. Någon som...

- Du!?

Eldin hade snabbt lämnat korgen och råstirrade in i Irenes ögon. Hon kunde se att han var ledsen men hon var precis chockerad över vad han precis hade sagt och kunde inte annat än rodna.

Innan hon visste ordet av, var han försvunnen. Han hade bara rusat iväg och trots att hon hade ropat hade hon inte fått något svar.

 

På kvällen hade Eldin ringt till Irene och bett om ursäkt för sitt beteende. Han undrade om hon kunde komma över för han behövde prata med någon. Mer sade han inte. Självklart åkte hon dit.

 

Det var slut! Patrik var utflyttad och bodde nu hos sin älskare som det visade sig att han hade haft. Irene lät Eldins tårar blöta ner hennes axel medans hon strök honom över ryggen. De pratade i flera timmar, skrattade och grät tillsammans över en flaska vin. När båda började gäspa stort tog Eldin Irenes hand och ledde henne till sovrummet. Lite smått berusade hände nog det som ingen av dem hade trott tidigare på dagen...